En gång i mina tidiga tonår fanns det en dressyrtjej som jag såg mycket upp till. En gång  hade jag varit på något ställe och berättade "att där på landet hade en minsann ridit barbacka med kandar!"

Varpå denna riktigt duktiga tjejen (som minst red LA....eller åtminstånde hade startat någon LA på klubbnivå). Berättade att folk var så okunniga på landet och hade de ett kandar och en dressyrsadel så hängde de på det på "vilken fjordning, eller bonnahäst som helst och sen trodde de att de red dressyr" när de vimsade omkring på någon äng och inte ens hade paddock och ridhus visste de inte vad det var.

Själva höll vi ju till på "ett riktigt ridhus" Nääs ridskola, där hade vi ju en väldig koll och visste hur allt skulle ske proffisionellt.

Nu sitter jag själv här och är en riktig L A N T L O L L A !

Åh, så skönt det är!

Luffsar runt i mina buskar på hemma ängarna (och ibland även i vår paddock) och rider dressyr (och hoppar nå´t skutt) för trivsel och välmående. I jakt på att hitta balans och harmoni ihop med min häst. Hittar jag något som inspirerar mig så provar jag det och så tränar jag för lite trevliga instruktörer med jämna och ojämna mellanrum.

Idag röjde jag lite i min källare och se där hängde ju KANDARET!   

KUl! tänkte jag och tog med mig det till stallet.

Var nyfiken på att se vad Herr Winston tyckte om det.

Sagt och gjort så blev det KANDAR - PÅ, idag.

Winston tuggar på och jag ställer in remmarna efterhand så att vi ska hitta rätt läge. Har flyttat ner bridongen sen denna bilden togs (fick även tips om att byta plats på remmarna - inte betten).

Skrittade runt lite runt ängarna hemmavid på lång tygel, Winston skrittade på och smaskade lite på betten. Men nämnvärt förvånad var han inte. "Okej skulle det var väl inget konstigt med detta" tyckte han. Winston är ju en herreman, som inte blir upprörd över speciellt mycket utan tar det mesta med ro.

Hamnade tillslut på min dressyräng och provade att korta tyglarna och att sedan släppa ut dem... - Inget konstigt det heller.

Förtsatte och red lite övergångar mellan skritt och trav. Det kändes bara trevligt, stångtygeln fick hänga och så red jag på bridongtygeln. Slutligen red jag ett litet dressyrpass i lagom mysnivå med focus på övergångar och mjuka sidvertsrörelser. På en nöjd Winston, som frustade och gillade läget.

Sådärja, så var den stora KANDARDEBUTEN avklarad i all enkkelhet och utan några som helst bekymmer utan med en glad och harmonisk häst som tyckte att det hela var helt okej och nog ganska trevligt eftersom matte har åtminstonde har lite respekt för den här betslingen och rider med silkeshand.

"Så kan det gå till på landet" och eftersom jag nu mer konverterat till lantlolla så gjorde jag så här helt på eget bevåg på min fd. Ridskolehäst (Winston har faktiskt gått med på vissa lektioner på Hästställets ridskola).

Med dressyrsadel och kandar och så trodde jag att jag red dressyr och idag var det riktigt trevligt i solen ute på ängen. Hela mitt väsen andades lycka och min häst var glad och nöjd.  

Så TACK OCH LOV, ATT JAG ÄR EN LANTLOLLA   

Får väl skylta med shabraket som jag budade hem på Tradera för 40 kr. tydligen något märke.. det står "MH" på det..