Vi har fått några cm snö så här före jul. Det är väl tveksamt om den får ligga kvar...

Dan före dan före dopparedan och min bästa Linda fyller år. Grattis Linda   

Julruch och förväntansfulla barn (ungarna är hysteriska). I morgon är det skolavslutning.

Igår red Winston och jag ett mysdressyrpass BARBACKA i paddocken, vi tränade på övergångar och bärighet i på ett lungt och sansat sätt. Jag var så trött efter jobbet och kände bara att jag var tvungen att tränsa på och rida lite i snön och få känna hans varma rygg under mig och bara få MYSA, Och så blev det. Härliga fina gemtlemannen Winston. Sen klev man av och nattade honom och gick hem och var människa igen.

Idag höjde vi ribban lite och det blev styrketräning i slänten. Först skritt upp och skritt ner med flertaler halter i nerförslutet och  l å n g s a m  skritt neråt - så jobbigt, FRUST. Sen körde vi trav igångsättningar i uppförsbackarna. Efteråt travade vi i låg form på ängen och avslutade med att köra en galopp åt varje håll i lite större rullande språng.

Winston fick skritta av sig lite på en extra promenad i sällskap med huliganhundarna ner till bäcken.

Häromdagen fick jag en rid-deperition, min sits är helt ur slag och jag faller som en fällkniv över stackars Winston.

Hur bra går det då för Winston att kunna komma till ett bra jobb...   

Axel, gullungen hade kommit ut till ängen för att filma lite. Jag var inte alls nöjd, för det kändes inte bra, min kropp vobblade ur hela tiden och allt kändes som ett ostadigt klossbygge. Bålstabiliteten var helt bortblåst och jag kunde inte få till en gnutta till vettig ram i ridningen.

När jag sedan såg filmen insåg jag det jag hade kännt på mig. HJÄLP min sits existerar inte längre!

För ett tag sedan blev jag vän med en urhärlig tjej som heter Josefine. Hon håller på med något som liknar centrerad ridning och hon har hjälpt mig lite med Winstons hovar och jag har hjälpt henne lite med akupressur.

Vi har pratat MYCKET häst och mycket annat också för den delen och funnit varann på kort tid.

Här är Jossans hemsida, MYCKET matnyttigt för såna nördar som mig och helt i hand med min filosofi:

http://www.ridingthroughfeel.com/

Nu har jag avverkat första lektionen för Jossan:

Hon gav mig exakt, de nycklarna och detaljerna som jag verkligen behövde.

Jag har hittat det som jag blev av med när Daniel Junget, slutade komma till sverige och mer därtill. Då Jossan och jag pratar samma språk och förstår tanken, pedagogik och metaforer rakt av.  

Fick en sits och hjälpgivningslektion... i riktigt MJUK ridning. " Riding through feeling" YES!

Jag fick börja med att skritta runt och känna in min sits och mina sittben blygben och hitta position, först ytterligheterna och så småningom hittade jag rätt balans. Som vanligt för överrörliga mig hade jag svankat för mycket och på så vis fått spänningar och obalans i bålen.

Genom att räta ut länd och korsryggen och spänna till musklerna nedanför skinkorna fick jag rätat ut ryggen i rätt läge och kom fram med magmusklerna nedanför naveln, SKÖNT.

Mitt hopplösa skänkelläge började också att förbättras, ännu bättre blev det när jag satte in foten lite till i stigbyglarna så att den verkligen satt på fotens bredaste del.. vilket jag naturligtvis trodde att jag hade.

Så in med foten och för att cheka av det ska jag kunna spreta och vicka på tårna. Sen löste sig det ganska bra själv.

Min hopplösa lätt-kollapsade innersida i vänster varv, fick också en lösning. Att höja inner hand en aning samt att rulla tillbaka axlarna och hitta avspändhet där. Gjorde igångsättningar till trav och lät Winston lyfta upp mig i lättridningen. Låta honom bära mig med sig. Självklart, eller hur.... men det är läskigt lätt att forcera.

Kicki har sagt det och jag borde veta det, Winston har en hundradels sekunds längre reaktionstid.. innan bakbenen kommer igång. Stressar jag honom DÄR så förstör jag hela hjälpgivningssystemet och han blir olycklig.

Sen red vi 8 volter och kände efter och hittade balsns och hyffsad bärighet i mig som sedan fortplantade sig i en mycket nöjs Winston.

Vi fick även göra lite galoppfattningar och valde att göra dem från skritt. Här gäller det att tänka flygplans starter.  

 energi och lyfta uppåt. Lyfta innerhanden speciellt i vänster varv (tänker överdriv, för att jag har tendensen att köra ner knogen i manken, en ful ovana jag har lagt mig till med genom självbevarelsedrift de senare åren).

Simsalabim, vi har startat vår ridresa Winston och jag och har hittat en instruktör i JOSSAN som kommer att kunna hjälpa mig att rida i lätthet och ge mig och Winston det som vi båda behöver för att kunna förvalta Winstons fina ridbarhet och kvalitéer och utvecklas tillsammans.  

jag får även det som jag behöver för att komma runt mitt eget handikapp och att stärka upp både min kropp och Winston.

Tärningen är kastad och har börjat komma i rullning. Första lilla steget är taget!

Tack JOSSAN!!

Jossan och A.M kommer att komplettera varandra suveränt bra, då de ligger ganska nära varann i ridtänkande.

Nu har jag fått lite att tänka på och hoppas att kunna sätta rätt minnen i kroppen som främjar vår ridning.

//Cia

Lägger in en filmsnutt från en Daniel Junget träning från Romantiques tid här nedan

Romantique är 21 år på filmen.

2011-11-27

Först och främst vill jag gratulera min underbara lillebror, FREDRIK WIGSTRÖM på hans 38 års dag idag   .

Idag har det utfärdats STORMVARNING och det ska gudarna veta att stormat har det gjort. Regnat på tvären och kommit rejäla vindbyar. Tog in Winston tidigt idag och har vait uppe i stallet på em och pysslat mycket med honom. Bestämde mig för att hoppa över ridningen av säkerhetsskäl - man vill ju inte gärna ha ett träd över sig och sin häst.. eller ungar, mannen och hundarna heller för den delen.

Sönerna: Axel har roat sig med playsttion och Eric har skaffat sig feber, stromen till ära - så han har mest sovit.

Nostalgitripp, undrar hur länge sedan jag skrev med stöv i stallgången sist   

Winston fick sig även en välbehövlig akupunkturbehandling, han tuggade och taggade ner och blev så sömnig, så det ska bli intressant och se om det gjorde någon nytta i överlinjen. Främst: nacke, manke, och länd - lesss is more, så det blev totalt 7 nålar.

  Herr Nåldyna     

I veckan som gått har vi även avmaskat, eftersom det framkommit att vi hade BANDMASK i stallet. Bandmask kom ut hos flera av hästarna, däribland herr W. BLÄÄ! det såg ut som 4-5 cm bandspagettibitar i bajset (besparar er bild på det). Så jag är inte sugen på pasta just nu.

Skönt att parasiterna kommer ut, det ska bli intressant att se vad som händer med hull och muskler nu.

Information om bandmask: De är luriga parasiter som inte alltid framkommer vid träckprov (om det inte hamnar ett ägg i just den plutten man skickar på analys) och de har en mellanvärd som lever i gräskvalstrerna på betet.  Så de är en jobbig överlevnadsglad parasit. Typiska symptom: Matt i hårrem, svårt med hull och muskleroch lätt för kolikanfall.

2011-11-17

Igår fick vi möjlighet att vara med på Hoppspecialgruppen uppe hos Kicki Norin på Häststället.

Winston var pigg och glad och riktigt frammåt.

Jag kan säga som så att passet började väldigt okoncentrerat från både min och Winstons sida. Jag, vill för mycket (som vanligt) och Winston hade fullt upp med att kolla in manegen (som han känner sig mycket hemmastadd i) och de andra hästarna.

Har inte ridit för någon instruktör på ganska länge så jag visste att det skulle bli mycket korrigeringar.

Framför allt med min sits (hoppsits, dessutom   ). Min bålstabilitet är inte vad den varit och jag kämpar med att hålla ihop min sladdriga överrörliga kroppastålle. Jajemen! 

Behövde verkligen få ett tag i kragen och dra mig "baklänges" så att jag kom upp med överlivet (titta i taket) Höja handen och fram med skänkeln.

För den som känner Kicki vet att hon inte ger sig med detta. Sen mitt upp i detta med sitsen så tillkommer att hitta takt och tempo. Winston längde iväg rätt bra (enligt honom) med LÅÅNGA fina galoppsprång i ett tempo som är käckt att rida i på en 2 hektar stor äng.... Så skulle vi styra över tre galoppbommar på böjt spår.

Tro det eller ej, men det gick faktiskt med lite övning och en hel del tips från coachen   .

Så blev det dags att börja hoppa, två små koppelräck på långsidan 7 galoppsprång imellan också de på böjt spår. Hoppat, det har vi ju också provat på ängen över ett permanenthinder vi har där, på så där 50 cm... fast i annat tempo.

- Ni laddar ju som om det är skyhögt! fick vi höra.

Nåväl, vad göra... titta i taket höja handen lite och inte bil hängande kvar i tygeln. Fram med skänkeln och så rida korta språng "ett till, ett till, ett till" räknade jag i huvudet.

Kan väl säga att det tog ett tag att få till det där och sen blev det en liten bana med 4 hinder.

Tredje rundan blev faktiskt riktigt bra. ÄNTLIGEN!

Kicki hade vridit mössan minst 20 varv på huvudet och hade laddat upp ordentligt med statisk elektrisitet när lektionen äntligen var över.

Jag hade fått ut enormt mycket och Winston var nöjd och glad.

Idag, red vi vår älskade Mölnesjörunda med hundarna och jag satt och tänkte på att vippa tillbaka sitsen (fram med skänklarna). Trava i kort trav och försöka rida små temposkillnader i traven uppe på grusvägen.

Som stor fördel är ju att Kicki verkligen KAN Winston, då hon haft honom och tränat honom en hel del innan jag köpte honom. Så hon vet exakt vad som ska göras och när och det är en väldig fördel för oss   Winston & Mig.

Nu har vi alltså skrapat ytterligare lite till på ytan för att komma varandra in på skinnet och lära mig att rida på min fina häst.

Nu har vi smugit igång så sakta efter att jag har ätit ett par penicillinkurer och Winston haft en hovböld.

Winston tyckte väl inte att just klippningen var en av mina bästa ideér. Kittlig som han är så tyckte han faktiskt att det var en riktigt dålig idé. Som vanligt fick han finna sig i mitt påhitt och klippt blev han.

Passade på att fixa till manen när jag ändå var igång, här har herrn också väldiga åsikter om manvård. Rycka, är inte poppis och då har jag valt att använda uttunningskam istället vi lånar hundarnas Coat king eller om den nu hette king coat. Så tunnar jag ut manen med den och efteråt jämnar jag till med en vanlig ryckkniv. Väljer att inte rycka på traditionellt vis eftersom Winston verkligen tycker att det är jätteäckligt! Det finns ju andra alternativ.

Hovskägg och längden på svansen fick sig också en trimmning. Så nu börjar han se riktigt respektabel ut. OM MAN INTE TITTAR FÖR NOGA.

Efteråt red vi lite dressyrarbete i LÅÅG form på ängen med temat övergångar. Det var ett skönt och trevligt pass och denna gången bev Winston inte alls svettig.

Vi har varit igång lite försiktigt i en vecka och vi kör små korta pass. Igår red Axel (på Annie) och jag ut runt Mölnesjö med hundarna i släptåg, eller vad man nu ska kalla det när Habibi ränner omkring över stock och sten som en stålle på Olles mark. Fast Habibi-hunden börjar bli rätt så duktig nu och håller sig omkring och kommer på inkallning (helt okej, med mina mått mätt) Cindy ränner också runt, fast hon är varken så snabb eller yvig i sina utsvävningar. Även om hon glömmer bort sig och fastnar här och var och då plötsligt kan få väldigt selektiv hörsel...

Winston har fått Nya gympadojjor inköpta på Hööks:

Till framfötterna har han fått ett par Cavallo simpel boots:

Lade i ett par 12 mm easybootsulor i och så fick han ha cavallo"strumpan" i också. Har ridit Mölnesjörundan = kuperat och lerigt. Vi red lungt men i alla gångarter och de sitter väldigt bra. Winston var nöjd. Dessa boots kommer jag att brodda upp senare när det blir snö och is.

Hööks sålde ut sina "Old Mack" för halva priset. Det fanns bara någon kvar av några storlekar och jag passade på att köpa ett par då det fanns ett par i storleken för bakföttena (8or):

Har inte provat dem fullt ut ännu, får göra det i morgon och ta Mölnesjörundan med dem. Dessa ska också broddas vad det lider.

Om ni ska prova barfota boots, se till att få rätt storlek och använd "Socka" i så att hästen inte får skav. sen ska man alltid ha en sula i också - det sparar ju bootsen en hel del.

Här är en suddig bild på Winston när han provar sina cavallodojjor:

Jag är alltid noga med att använda boots på alla underlag där Winston inte är helt bekväm utan. Det är bara i ridhus och på ängen som jag rider helt barfota.

Det är en lång process att ställa om till barfota och det är väldigt induviduellt från häst till häst hur lång tid och hur det går med omställningen. Som hästägare måste man vara om sig och kring sig och se till att hästen mår bra och känner sig bekväm.

- Att se till att ha en balancerad foderstat.

- Köpa boots som passar och som hästen trivs med.

- Ha en kunnig hovverkare som kommer var 6:e vecka.

- Lära sig hur man underhållsverker.

- Lära sig att förstå yttre påverkan, väder, foderbyten, avmaskning, vaccinationer.

- Främja hästens naturliga rörelse behov under största delen av dygnet.

Med handen på hjärtat så är det inte enklare att  "ta av järnskorna" men man blir liksom rätt så insatt i det här med barfota och jag har blivit rätt så nördig på detta området och är grymt farsinerad av HUR hovmekanismen är uppbyggd och hur vår herra konstruerade hovarna från början.

Sen är det ju underbart att aldrig behöva komma till stallet och upptäcka att hästen har en tappsko eller att de har sparkat varandra och fått elaka sparkskador som kan uppstå med järnskor och framförallt broddar på.

Alla blir saliga på sin tro. Vill man inte ha hästen barfota med allt vad det innebär i extra omsorg och jobb, så ska man sko sin häst och ha en duktig hovslagare. Valet är fritt och det är upp till var och en hur man vill ha det.

Så länge man ser till att hästen mår bra och sköts som sig bör.

Här fodrar Axel Annie i hagen.

2011-11-07  

Då har både Cavallobootsen och Oldmac bootsen fått bekänna färg runt Mölnesjörundan. Stock och sten och sump och gegga. Sen körde vi ett par lite mer "ösa på" galopper i ett par skogsbackar. Winston var riktigt nöjd och glad och Bootsen satt som en smäck. Efteråt hade jag dock endel lera att tvätta av från boots, hundar och hästben.                     

2011-11-02

Tänk att det redan har gått 4 år sedan min älskade Romantique fick somna in.

Det känns ofattbart på något sätt. Fast det gör inte ont av saknad längre. Tänker man efter så har tiden gått så fort, fast ändå har det hänt så mycket.

Marianne Holgren gjorde en sån fin bild på min älskade änglahäst idag.

Hundarna och jag var vid graven i förmiddags, den är ju formad till en kulle som ett enormt kors. Habibi la sig mitt på och Cindy satte sig brevid som sig bör och den välartade väluppfostrade dam hon är.

När vi satt där och jag lät tankarna flyga... så kom plötsligen Winston och Annie i galopp ur dimman. De går i hagen precis intill graven och höstdimman dämpade ljudet, så plötsligt stod de bara där och frustade och körde några busgalopper för att tala om att de minsan var mer intressanta. Det var så vackert.

Livet går ju vidare, men ändå känner jag att jag behöver ha mina små stunder med Romantique vid hans grav för att reflektera och komma ikapp, när livet rusar på i full fart.

Jag var ju övertygad om att jag aldrig skulle känna så mycket för någon annan häst mer... och fick nöja mig med att Tycka väldigt mycket om....nästa häst... Hon som flyttade till mig, Fina Rosea. Som blommade upp och hade massor med livliga ideér och självkänsla. Impulsiv, talangfull (när hon ville). Tills en dag i februari, då jag kom till insikt (något som många av mina nära vänner redan sett) att Rosea inte var hästen för mig. Dags för henne att flytta hemifrån och få utveckla sin talang som hopphäst.

Det var när Winston kom in i mitt liv, lite motvilligt gick jag med på att rida honom uppe på Häststället hos Kicki Norin. Kicki fick mig också att förstå att man KAN sälja häst.. även om man är Cia...

Jag hjälpte kicki (som var sjuk) att visa Winston för spekulanter och allt gick jättebra. Ända tills jag kom hem till vårt hus efter visningen och insåg:

Hjälp! Jag kan inte släppa Winston, det är ju honom jag måste ha!

Lite om och kring för att göra historien kort så blev det också så. Nu står MIN Winston hemma på Applagården och mitt namn står som ägare på boxskylten.

Winston har ett sinne av sammet och är som balsam för själen. Han är så lik Rompan på så många sätt. Fast ändå har han kvaliteér som jag saknade på Rompan. Som mer arbetsvilja och egen motor och att han inte blir skärrad för saker.

På Romantiques rygg satt jag så ofta barbacka och red mjukt lungt och kände mig fram. Detta älskade jag och min kropp mådde så bra av detta. Just dessa stunder var så saknade och fattades mig....

Nu idag satt jag på samma sätt barbacka ute på ängen och sätter igång min älskade Winston efter hovbölden vi fick skära ut i förra veckan.

Så just nu sitter jag här och är faktiskt riktigt nöjd med hur allt har blivit och hoppas på att kunna få många härliga utvecklande år med Min nya Gentleman och tvillingsjäl - WINSTON.

Och konstaterar...

Att man kan älska och känna lika mycket för fler än En häst, hjärtat är stort och käleken oändlig.

2012-10-20, sjukstuga här också

Fast nu är vi på rätt sida av avgrunden.

Winston har ju haft lite jobbigt med både det ena och det andra. äntligen är han ok igen och på väg att sättas igång. Vi har promenerat ett tag, på hundpromenader.

Nu fick vi göra en paus pga att Axel (sonen) fick halsfluss, sen var jag krasslig och gick ner och kollade mig också och då hade jag med fått en släng av sleven + urinvägsinflammation, och så fick fibromyalgin vatten på sin kvarn igen, lika bra att slå till och ta några saker på en gång så att det blir ordentligt när man ändå är igång  .

Så den uppsuttna skrittningen blev uppskjuten.

Men idag orkade jag i alla fall upp och skritta en sväng på ängen.

Med Winston känner jag mig så trygg, han är godheten själv och jag minns hur jag ofta botade värk och stelhet i min kropp med att skritta barbacka på Romantiques trygga rygg. Något som jag inte vågat göra förrän NU med Winston   .

Den hästen (Winston) är en Gudagåva. Jag satt upp från vår "påstigningsplats" (hög brunn på gårdsplanen) och lät Winston skritta bort till ängen och gå runt lite där och även promenera i dungen. Hade glömt vad det gör för en värkande kropp att få värmen och rörelsen från hästen. Vi lyckades till och med tima det så att vi red runt i det underbara höstljuset och utan att få någon enda skur på oss.

I morgon funderar jag på att lägga in lite långsamma och lösgörande och lyhördhets = lydnads, skrittövningar. Det där brukar göra nytta och så får jag försöka hitta tillbaka till någon vettig sits och hållning igen - det får bli en kort snutt. Så plockar vi små guldkorn här och där och tids nog ska vi komma i form båda två.

Jag är så glad och tacksam att äntligen få börja smyga igång Winston och mig själv. Nu ska vi ta det lungt och fint och jobba uppbyggande för oss båda, så att ingen av oss förhastar sig och får bakslag (igen) Så be gärna en bön för oss.

För nu är det våran tur  

Rosea och jag från 2011 års fotning för kalendern, detta är en galleribild.

Rosea f 2002 Imp Holland. e. Amulet - Eusebio, ägs numer av Camilla och står på slättäng i Borås.

Fotograf är naturligtvis Kenneth Ekelöv

Kalenderhjälpens hemsida:

Här kan du läsa mer om kalenderhjälpen och beställa DIN egen kalender för 2012

http://www.kalenderhjalpen.se/

Nedan är omslagsbilden till 2012 års kalender:

  Min älsade Winston f. 2003, imp Holland e Cabochon - Apollonois XX (köpt från Kicki Norin på Häststället)

Oktober 2011.

  Intervjuv från Boråskuriren 2011-10-13

"Kalenderflickan HJÄLPER ANDRA

Förra året lyckades Cia Andersson och hennes vänner samla ihop 100 000 kr till ett sjukhus i etiopien. I år hoppas de på ännu mer genom nya kalendern.

Hästjobbet som hjälper de fattiga

Förra året skänkte de 100 000 kr till Fistulasjukhuset i Etiopien med hjälp av sina kalendrar. I år har de gjort om sin satsning och hoppas på ett ännu bättre resultat.

- Det är fantastiskt att få vara med i det här, säger Cia andersson i Backabo.

De träffades på en hästsight förra året och började spåna på idéer för att kunna hjälpa utsatta människor. När förslaget om Fistulasjukhuset i den Etiopiska huvudstaden Addis Abeba dök upp kändes allt rätt för Cia och de övriga initiativtagarna (det är Cecilia Wyke i Hästveda, som är föreningen kalenderhjälpens ordförade och huvudsakliga initiativtagare).

- Då fanns det inget annat för oss, det var det vi skulle göra, säger hon.

1500 kalendrar trycktes upp i fjol och såldes slut. I år har vi tryckt upp 2000 exemplar av kalendern där de själva har blivit fotograferade tillsammans med sina hästar i olika miljöer runt om i sverige.

_ fotografen Kenneth Ekelöv är en fantastiskt duktig fotograf och bra att jobba med. Han har dessutom ställt upp gratis säger cia Andersson som liksom förra året fotats hemma i Backabo utanför Sandared, i år med sin häst Winston 8 år.

Årets tema är passion och Cia har hämtat sin inspiration från indianstatyn utanför Bostons konstmuseum. Hon representerar Oktober månad och pryder dessutom omslaget.