Detta var min mormors slagord och hon blev 97 år. Bodde själv och var en riktig stålmormor ända till sista året.

"Skit, den som ger sig" sa hon och "tvi" spottade i nävarna.

För en som inte kan västergötlands dialekt, från en dam som var född 1910, kan jag berätta att det betyder på mordärn svenska:

"FAN! för den som ger upp". och "Ryck upp dig och kom igen nu bara!" " se till att ta tag i ditt liv!"

Lite seg och så. Men så lätt förgås man inte.

Idag har jag minsann varit ute flera gånger och pussat mycket på mina älsklingar.

Här är en bildserie som Anna-Lena har tagit.

Detta ger mig energi och återhämtning!

  VARNING!

farligt att pussa hästar på mulen, man kan bli biten i ansiktet (fast jag orkar inte vara förståndig jämt).

Hunden som ler så ofta: Habibi "the hooligan"

och min kloka fina, Cindy

Ja och som ni märker så har jag orkat sitta upp framför datorn idag   

Nu handlar det om veckan som varit och det som hänt med mitt hästeri. TACK!   vare mina goda vänner och vårt kollektivstall Applagården.

I onsdags flyttade Belinda in till oss. Anna-Lena har flyttat in henne (med hjälp av fd ägaren til Belinda)och vi har haft massor med SMS och korta telefonsamtal (har ju varit rätt så tystlåten, har alltså mycket att ta igen   ). Sen har Anna-Lena fått sköta om finaste Belinda. Meningen var ju att hon skulle hjälpa till lite med henne och att vi ska ha henne på foder, typ ha delad vårdnad om henne och att Anna-Lena och dottern Hanna ska komma och rida lite.

Fast denna veckan fick vi tänka om.

Axel, Eric, jag, Elisabet, krisse Sara, Jenny och Peder tittar på när vi släpper ihop hästarna på fredagkvällen.

Krisse och Anna-Lena har skött om Winston, han har fått en ledig vecka. Har gått i hagen och varit häst.

Winston har haft uppgiften att göra Belinada hemmasadd.

Igår orkade jag i alla fall att vara i stallet och borsta Wiston och peka på sånt som skulle göras. Jag fikade och drack kaffe, vilket jag inte gjort på denna veckan innan   

Sedan tidigare hade jag satt igång och dragit ihop så att grabbarna, Krisses, Peder och vår snickare Micke, skulle bygga höhäckar åt oss (detta var bestämt i god tid så att alla skulle kunna).

Igår byggde de en fantastiskt fin höhäck (första av 3). Ett riktigt mönsterbygge.

Winston inspekterar, höhäcken. Det ska ställas en rundbal i den. Kvar att göra är att montera plåttaket på den. Den blev så FIN och jag är otroligt glad och nöjd över grabbarnas fina jobb.

Axel hade träningshopptävling på häststället igår.

Kicki, visste att jag inte skulle orka vara med där så mycket och supporta Axel, så hon tog honom under sina vingar trots att hon höll ihop allt annat. Jag fick komma och vara åskådare.

Axel var så duktig han red en felfri runda på 60 cm på sin älskade Casanova. Hans stora favorit på hästställe. En pigg ponny med ett hjärta av guld. Så ärlig och trevlig.

På häststället fick jag även en pratstund med marion som är Roseas ägare sedan i våras (Jag ägde Rosea innan).

Axel och Casanova

Youtube klipp:

http://www.youtube.com/watch?v=m9rwAK3rH2g&feature=share

Efter den rundan konstaterade min mor, "Jaha, nu vet vi vem som ska sköta hoppningen i er familj."

Maken var bortrest, jobbade på TTA Racet i Göteborg.

Vad jag tror så verkar Volvoteamet vara nöjda med sässongens prestationer :-).

Mamma kom hit och höll ihop tåtarna hemma med barnen och mat och allt det där som man måste ha koll på i ett hem   

Killarna har även fått göra sin premiärritt på Belinda hemma i paddocken. Anna-Lena har hjälpt dem och sett till att allt gått så bra som man kan önska .  

Eric styrde runt lite slalom mellan koner.

Det är han som är den ryssliga av killarna som borstade tillsammans med A-L. Belinda är rätt pigg, så vi ska nog ha lina på henne om vi ska göra något mer än skritt.

Meningen var att vi bara skulle skritta och trava, men det blev visst en galopp åt båda hållen. Axel njöt av lycka och jag satt med ett lyckligt leende.

Här följer ett par hagbilder som Anna-lena har tagit på Winston och Belinda. Nu går de tillsammans med kärleksparet Noppan och Shalle så att Belinda ska få bekanta sig med ett par hästar till innan ihopsläppet i stora hagen och flocken:

Winston har varit häst och tagit sitt ansvar att faktiskt motionera lite också. Samt gjort lerinpackningar så att han skulle hålla sig vid god vigör.

Nu vet jag att kroppen kan tillgodogöra sig 1liter vatten i timman och njurarna klarar av att ta vara på 20 cl i timman. Om man sakta får i sig det så vätskesätter man kroppen på ett sätt som är lagom för kroppen.

Fick halsfluss igen i måndags kväll.

Denna gången var det riktigt jobbigt, halsmandlarna svullnade upp så att jag bara kunde få i mig flytande föda och allt smakade bara äckligt!

Febern blev rätt hög och hade toppar på 40 grader Celcius, så kom huvudvärken som ett brev på posten.

Låg helt utslagen och kom inte ur sängen på två dagar.

Maken sa att det var en "förkyldning som män åker på som jag fått"

Så fort jag försökte få i mig något i lite "större mängd" så kom det upp direkt igen.

På onsdag morgon såg jag till att ta mig ner till Vårdcentralen och där tittade en sköterska på mig och såg till att jag fick Kåvepellin. Körde så SAAKTA och kröp fram på vägen, kände mig helt slut och lyckades klara av mitt otroliga ansträngande läkarbesök.

Väl hemma igen blev det sängläge.

Kåvepellinen skulle tas mellan måltiderna, så den var ju enkel eftersom jag inte kunde äta och fick i mig vätska genom isbitar. Jag smulade ner penicillinen i vatten och drack upp sörjan - inte gott. Vågade knappt tillsätta någon vätska mer eftersom jag inte ville kräkas upp penicillinen.

Tackade min lyckliga stjärna för stolpiller och tog diklefonac den vägen få att jag kunde uthärda värken som jag får när jag inte kan röra mig.

Huvudvärken tilltog och på torsdag kväll var jag så yr att jag inte kunde resa mig normalt, tog pulsen och den låg på dryga 40 slag/ minut. Tempen pendlade från nära 39 grader och ner till 35 grader.

Fortfarande fattade jag ingenting varför jag bara blev sämre. Jag låg ju still o vilade!

Ringde 1177 och där fick jag rådet att ta mig in till AVC (akutvårdcentralen) frågade om den låg vid lasarettet och de sa de att den gjorde.

Så jag fick hjälp av en god vän att bli körd till akuten då maken var upptagen på jobb.

När sköterkskan tog in mig pratade vi lite och jag nämnde att det var väl bra med att man fick tid när man ringde 1177... då visade det sig att jag inte alls var på AVC, för den låg inne i stan vid Södra torget. Tydligen så visste de inte något om geografiska förhållanden när man ringde 1177, eftersom de tog emot samtal från hela sverige.

Då fick vi kuska vidare och ta oss ner dit, det skulle gå mycket snabbare att få träffa en läkare där.

Väl på riktiga AVC fick jag också träffa en läkare. Såg denne läkaren i väntrummet strax innan han hämtade mig och sa åt min följeslagare att "se för sjutton till att jag inte blir ensam med honom". Kände bara rent ut att jag inte skulle trivas med honom.

Självklart blev jag hämtad av just dene läkare.

Han visade oss (för jag såg till att få med min följeslagare) in på ett rum och bad mig sätta mig på en brits.

Synade mig från topp till tå, sittande i sin läkarstol med armarna i kors och såg sammanbiten ut.

"Jag är här för att jag mår dåligt, sa jag"

Jo, det hoppades han att jag gjorde eftersom jag var där (och tog upp dyrbar läkartid).

Jag berättade om min halsfluss (andra halflussen i höst) och att jag fått penicillin, men att jag bara mådde sämre hela tiden.

Vid detta laget hade jag rejält med yrsel, ljud och ljuskänslighet (spännande att vara hemma med två killar på 8 o 11 år och att försöka få det vardagliga att funka med dem, då).

Han visade mig ett papper där det stod en lista på prover och gjorde klart för mig att bara knappt hälften av dessa kunde  göras eftersom jag gick på penicillinbehandling.

Järnvärde och några till kunde man ta. "- ok, tyckte jag ta de proverna som går då, järnvärdet är väl alltid bra att veta". Det blev inga prover.

Frågade honom om han trodde att jag var en hypokondriker, vilket han svarade att HAN INTE SAGT (det hade han inte heller, men man kan ju tänka saker....).

Han beslutade sig i alla fall för att ta en titt i halsen och medgav att mina mandlar var rejält inflammerade och svullna.

Jag berättade att jag stod på kö för att få operation, såg bara hur det lyste "hypokondriker!" i hans utstrålning när han sa "vaddå för operation??

Då visste jag inte om gråten i halse skulle få komma fram. Antagligen var halsmandlarna för svullna för det så jag blev arg istället och han skulle inte få njuta av att få mina tårar som en seger för hans ego.

Så jag svarade att jag skulle operera bort njurarna, då hajade han faktiskt till, så jag tilllade att det faktiskt var halsmandlarna vi pratade om - det var naturligtvis dem som ska få komma under kniven och lämna mig för gott.

Läkaren kundgjorde att han inte kunde hjälpa mig i alla fall utan bad mig åka hem och låta penicillinen verka.

Rejält yr, ledsen och förnedrad gick jag ut därifrån i höstregnet, med gråten i halsen och helt slutkörd.

Min följeslagare nöp mig på ovansidan av handen, skinnet stannade kvar i "nypan" och gick sakta tillbaka.

(Borde jag ju oxå veta att man kan göra för det gör man ju alltid innom djurmedicin).

"- Cia du är utttorkad".

Sen fick jag komma till rätt ställe och få vätskepåfyllning sakta och sökert på ett proffisionellt sätt, fick även i mig salter och sånt som jag tappat.

Ändå lyckades jag svimma den natten...

När vätskebalansen började komma i balans igen, var det som om någon satte i min energikontakt och saker började sakta men säkert fungera igen.

Väl hemma dagen efter, såg jag till att ringa upp chefen på AVC för att berätta om min upplevelse hos dem. Hon var inte inne just då så jag bad att hon skulle ringa upp mig.

Chefen på AVC i Borås var en mycket rar och tillmötesgående kvinna som tog mitt dilemma på fullaste allvar.

Hon skulle prata med den aktuella läkaren på måndag och sa att det nog skulle vara svårt att hålla mig helt annonym med dessa omständigheter tt han skulle känna igen mina symptom. Jag svarade att det gör mig inget om hon nämner mitt namn och det kändes så skönt att jag inte var ensam med denna läkaren utan hade min trygghet och mitt moraliska stöd med mig inne hos läkaren.

Det som förvnår mig är att han inte tog något blodtryck, inte kollade puls eller tog feber. Lyssnade inte heller på lungor? Kände inte heller på halsens lymfkörtlar (inte för att jag känner att jag ville att han skulle ta på mig för den delen).

Så tänk på det!

DRICK VATTEN!

Vätskebrist är väldigt farligt och kan i värsta fall leda till döden på ett plågsamt sätt.

Är du görsjuk och kräks, så kan man i alla fall sakta sippra i sig  minimum 20 cl i timman, som njurarna behöver....

Ett riktigt bra trix är att använda sportdryck, eller "återhämtningsdryck". man är med största sannorlikhet inte sugen på det med det är bara att gilla läget.