2011-11-02

Tänk att det redan har gått 4 år sedan min älskade Romantique fick somna in.

Det känns ofattbart på något sätt. Fast det gör inte ont av saknad längre. Tänker man efter så har tiden gått så fort, fast ändå har det hänt så mycket.

Marianne Holgren gjorde en sån fin bild på min älskade änglahäst idag.

Hundarna och jag var vid graven i förmiddags, den är ju formad till en kulle som ett enormt kors. Habibi la sig mitt på och Cindy satte sig brevid som sig bör och den välartade väluppfostrade dam hon är.

När vi satt där och jag lät tankarna flyga... så kom plötsligen Winston och Annie i galopp ur dimman. De går i hagen precis intill graven och höstdimman dämpade ljudet, så plötsligt stod de bara där och frustade och körde några busgalopper för att tala om att de minsan var mer intressanta. Det var så vackert.

Livet går ju vidare, men ändå känner jag att jag behöver ha mina små stunder med Romantique vid hans grav för att reflektera och komma ikapp, när livet rusar på i full fart.

Jag var ju övertygad om att jag aldrig skulle känna så mycket för någon annan häst mer... och fick nöja mig med att Tycka väldigt mycket om....nästa häst... Hon som flyttade till mig, Fina Rosea. Som blommade upp och hade massor med livliga ideér och självkänsla. Impulsiv, talangfull (när hon ville). Tills en dag i februari, då jag kom till insikt (något som många av mina nära vänner redan sett) att Rosea inte var hästen för mig. Dags för henne att flytta hemifrån och få utveckla sin talang som hopphäst.

Det var när Winston kom in i mitt liv, lite motvilligt gick jag med på att rida honom uppe på Häststället hos Kicki Norin. Kicki fick mig också att förstå att man KAN sälja häst.. även om man är Cia...

Jag hjälpte kicki (som var sjuk) att visa Winston för spekulanter och allt gick jättebra. Ända tills jag kom hem till vårt hus efter visningen och insåg:

Hjälp! Jag kan inte släppa Winston, det är ju honom jag måste ha!

Lite om och kring för att göra historien kort så blev det också så. Nu står MIN Winston hemma på Applagården och mitt namn står som ägare på boxskylten.

Winston har ett sinne av sammet och är som balsam för själen. Han är så lik Rompan på så många sätt. Fast ändå har han kvaliteér som jag saknade på Rompan. Som mer arbetsvilja och egen motor och att han inte blir skärrad för saker.

På Romantiques rygg satt jag så ofta barbacka och red mjukt lungt och kände mig fram. Detta älskade jag och min kropp mådde så bra av detta. Just dessa stunder var så saknade och fattades mig....

Nu idag satt jag på samma sätt barbacka ute på ängen och sätter igång min älskade Winston efter hovbölden vi fick skära ut i förra veckan.

Så just nu sitter jag här och är faktiskt riktigt nöjd med hur allt har blivit och hoppas på att kunna få många härliga utvecklande år med Min nya Gentleman och tvillingsjäl - WINSTON.

Och konstaterar...

Att man kan älska och känna lika mycket för fler än En häst, hjärtat är stort och käleken oändlig.