2012-10-20, sjukstuga här också

Fast nu är vi på rätt sida av avgrunden.

Winston har ju haft lite jobbigt med både det ena och det andra. äntligen är han ok igen och på väg att sättas igång. Vi har promenerat ett tag, på hundpromenader.

Nu fick vi göra en paus pga att Axel (sonen) fick halsfluss, sen var jag krasslig och gick ner och kollade mig också och då hade jag med fått en släng av sleven + urinvägsinflammation, och så fick fibromyalgin vatten på sin kvarn igen, lika bra att slå till och ta några saker på en gång så att det blir ordentligt när man ändå är igång  .

Så den uppsuttna skrittningen blev uppskjuten.

Men idag orkade jag i alla fall upp och skritta en sväng på ängen.

Med Winston känner jag mig så trygg, han är godheten själv och jag minns hur jag ofta botade värk och stelhet i min kropp med att skritta barbacka på Romantiques trygga rygg. Något som jag inte vågat göra förrän NU med Winston   .

Den hästen (Winston) är en Gudagåva. Jag satt upp från vår "påstigningsplats" (hög brunn på gårdsplanen) och lät Winston skritta bort till ängen och gå runt lite där och även promenera i dungen. Hade glömt vad det gör för en värkande kropp att få värmen och rörelsen från hästen. Vi lyckades till och med tima det så att vi red runt i det underbara höstljuset och utan att få någon enda skur på oss.

I morgon funderar jag på att lägga in lite långsamma och lösgörande och lyhördhets = lydnads, skrittövningar. Det där brukar göra nytta och så får jag försöka hitta tillbaka till någon vettig sits och hållning igen - det får bli en kort snutt. Så plockar vi små guldkorn här och där och tids nog ska vi komma i form båda två.

Jag är så glad och tacksam att äntligen få börja smyga igång Winston och mig själv. Nu ska vi ta det lungt och fint och jobba uppbyggande för oss båda, så att ingen av oss förhastar sig och får bakslag (igen) Så be gärna en bön för oss.

För nu är det våran tur